I det stora havet, långt ner i djupet, bodde en liten haj. Den lilla hajen hette Dino och han var en mycket duktig simmare. Han kunde simma ifrån alla sina kompisar lätt som en plätt. Han njöt av att kunna röra sig så smidigt och känna det kalla vattnet som forsade runt omkring hans kropp när han simmade fram i raketfart. Dino hade flera kompisar som också bodde i havet. Sigge var en havskräfta och de var ute och simmade tillsammans varje dag. 

En dag när de var ute på en simtur så träffade de Sammi, en annan av Dinos kompisar. Sammi var en fisk, en storspigg. Sammi frågade Dion och Sigge om de ville simma med henne och leta efter hennes bror Affe. – Han är försvunnen, sa Sammi sorgset. Men jag hörde den gamla kräftan prata om att ett gammalt skeppsvrak som ligger på havets botten tagit Affe och håller honom fången. Vraket har legat där så länge att det blivit helt täckt av alger och är nu ett hem för många fiskar. Där har också en farlig späckhuggare sitt hem. -Jag tror att späckhuggaren tänker äta upp Affe! – Kan ni hjälpa mig att hitta och befria Affe? frågade Sammi med vattnande ögon. – Vi gör det! utropade han. Vi befriar Affe! – Tack snälla ni, sa Sammi och gjorde en liten piruett i vattnet av lycka. Sagt och gjort. Dino, Sigge och Sammi började sin farofyllda färd mot skeppsvraket. När de simmat en stund hörde de ett ynkligt pip. De tittade sig omkring. Först såg de ingenting. Men sedan såg de en valunge, en liten tumlare, som fastnat i ett nät som drev omkring i vattnet. – Hjälp, hjälp, gnällde valen och sprattlade förtvivlat för att komma loss. Våra vänner simmade fram till nätet. Med ett kraftfullt hugg bet Dino sönder nätet och Sammi och Sigge rev och slet i nätet. Så befriade de den lilla valungen som tacksamt tumlade runt dem och gav dem varsin kram. Dino undrade var nätet kom ifrån, han hade aldrig sett ett sådant förr. – Det är nog människorna som använt nätet när de fiskat, förklarade Sigge. 

– Tack för hjälpen och hejdå, ropade valungen glatt och simmade sedan lyckligt hem till sin familj. Då plötsligt krockade Dino med en flaska som flöt på vattnet. – Aj, ropade han och gned med ena fenan på huvudet. Han hade fått en bula som ömmade och gjorde ont. När han tittade ut över vattenytan så såg han mängder av skräp som låg och guppade. Det var förpackningar av olika slag, flera plastpåsar, papper, en sko och till och med en gammal trasig badring. Ja det var så många saker, så han kunde inte räkna dem alla. Förskräckt dök han ned under vattenytan igen. – Titta, sa Sigge och pekade nedåt. Där, på havets botten, låg fler saker som inte hörde hemma i havet. Dino såg en cykel, däck, burkar och mängder med glasflaskor. Han såg också ytterligare ett nät och en fisk som trasslat in sig i det och som var död. Dino blev så ledsen när han tittade på fisken. – Varför skräpar människorna ner i vårt hem havet? klagade Dino. Jag vill inte ha så många konstiga saker här, vi vill ha rent och fint här där vi bor. Vi vill inte krocka med flaskor och trassla in oss i nät. Hur kan vi få människorna att sluta skräpa ner i havet? Dino bara suckade och vännerna fortsatte sin färd mot skeppsvraket.   

Då kände Sammi att hon var sugen på lite plankton! – Vad är plankton? frågade Dino. – Jo det är mycket små kräftdjur och alger som driver omkring i havet och många djur äter dem, svarade Sigge. – Jo titta där! Där fanns små, småbitar, men de såg inte riktigt ut som plankton. Men Sammi var hungrig och skulle precis äta upp de småbitarna när Sigge ropade

– Nej! Ät dem inte! Det är små plastbitar, inte plankton. – Va? svarade Sammi. Varifrån kommer plastbitarna och varför ser de ut som plankton? – Människorna kastar plasten och så går den sönder i mindre och mindre bitar. Ibland tror djuren att det är plankton och äter dem, men då får de magen full av plast och blir sjuka. – Men varför kastar människorna plasten i vattnet? undrade Sammi förbryllat. – De slänger plasten uppe på land och så blåser plasten ut i vattnet. De kanske inte orkar slänga sin plastpåse eller vad det nu är, i en soptunna eller lämna in den till återvinningen, svarade Sigge. 

– Någon borde säga till människorna att sluta skräpa ner, både på land och i havet, muttrade Dino irriterat. Våra vänner hittade i alla fall lite plankton till slut som Sammi mumsade på tills hon blev mätt. Med förnyade krafter simmade våra vänner återigen mot skeppsvraket. 

– Där är det sjunkna skeppet! ropade Dino. Snart ska vi rädda Affe! På långt håll såg de att skeppet var täckt av alger och havstulpaner och fiskar simmade ut och in genom alla dörr och fönsterhål. De skymtade en stor späckhuggare som såg så läskig ut att Dino nästan ångrade att han följt med Sammi och Sigge på detta ruskiga äventyr. Späckhuggaren simmade in genom en fönsterglugg och de tre kompisarna simmade efter fram till gluggen och kikade in. Därinne såg de Affe, inlåst i ett fiskenät! Späckhuggaren hade lagt sig för att sova intill nätet. – Vi måste befria honom, viskade Sammi. Är ni med? – Jag vågar egentligen inte, men vi måste, viskade Dino modigt. Sigge, Sammi och Dino simmade så tyst de kunde in genom fönstergluggen och fram till nätet. Affe blev så glad när han såg de tre vännerna. Försiktigt, försiktigt började Dino lossa kedjan runt späckhuggarens fena och lyckades få tag i kniven. För att kunna lossa upp nätet. Som tur var märkte späckhuggaren ingenting utan fortsatte bara snarka högljutt. Därefter  simmade de ut genom gluggen igen och begav sig hemåt. Affe var överlycklig och tyckte att de varit så modiga som befriat honom från späckhuggaren och det trånga fiskenätet. – Jag ska bjuda er på ett fint kalas så fort vi kommer hem, lovade Affe. Och så blev det. Affe bjöd på ett stort fint kalas och mycket godsaker vilket var plankton.

När hajen Dino sen skulle sova mätt av alla godsaker från kalaset tänkte han på sitt spännande äventyr. Han var så glad över att Affe var hemma igen men han blev bekymrad när han tänkte på allt skräp som de stött på. Dino undrade varför människorna kastade så mycket skräp, både i havet och på land. Förstod inte människorna att alla fiskar och andra djur kunde göra illa sig på allt skräp? Och tror människorna att det är nyttigt att äta plast? Men, så plötsligt fick Dino en snilleblixt! – Jag ska skriva en saga, tänkte han. För tänk om någon människa läser denna sagan för barnen så kanske de vill vara med och kämpa för att få haven fina och skräpfria igen. Kanske genom att berätta att skräp hör hemma i soptunnor och inte på marken eller i havet. Dino log lite sömnigt. Sedan somnade han och han drömde om ett rent och fint hav där allt skräp var insamlat.