Prolog

År 2023, året efter valet där man efter mycket om och men lyckades bilda en minoritets och koalitionsregering över blockgränserna mellan fem riksdagspartier, kom den lag som förbjöd kärnkraft som en laglig energikälla . Detta skapade en stor splittring mellan väljare; en del som firade denna nya lag och en del blev skeptiska och misstänksamma. Bland de misstänksamma väljarna höjdes en del röster med huvudargumentet att detta kunde leda till en stor energibrist i framtiden. Man fruktade den dag då den gröna växlingen med eldrivna fordon skulle komma. Två år senare beslutade den sittande regeringen med stort stöd av riksdagen att satsa betydligt mer resurser på att bygga ut vattenkraften i Sverige.

I valet året därpå uppstod samma scenario som förra valet, återigen uppstod samma regeringsbildning. Denna regering beslutade året därpå att monopolisera och förstatliga vattenkraften och alla övriga energikällor i Sverige. Även detta möttes med blandade känslor mellan väljare. En del ansåg detta vara bra då de påminde de om hur ut i Sverige på 1970-80 talet och därför skulle man erbjudas låga subventionerade kostnader. De misstänksamma menade däremot att risken var stor för tidens giriga politiker skulle mjölka ut vad de kunde i form av kraftigt höjda priser. Jag själv, Gustav Ronnesson, tillhörde den skeptiska skalan.

*

Det som skrämde mig allra mest var politikernas ovilja att lyssna på oss som var misstänksamma. Vi var många som var rädda för skenade energipriser inom snar framtid. 2029 var det år då elbilar passerade antalet fossildrivna fordon. Det blev därmed som jag och många med mig länge befarat; den gröna växlingens tid hade nu anlänt och som en följd av detta började elpriserna höjas rejält på kort tid. Det blev dessutom ont om energi på grund av att vattenkraften i Sverige inte riktigt räckte till, efterfrågan och allmänhetens behov ökade snabbt, kanske för snabbt. Vi tvingades att köpa dyr elkraft från utlandet. Denna importerade energi kom inte alltid i form av ren och klimatsmart energi, den var dessutom dyrköpt för alla konsumenter. De utländska bolagen passade dessutom på att sälja dyrt till oss då de visste om den svenska regeringens energidilemma.

*

Det relativt nystartade statliga monopoliserade bolaget, Vattenkrets, och dess VD Filip Adamsson, lovade heligt att den uppkomna situationen endast skulle vara ett par år som högst, sedan skulle vi själva vara självförsörjande igen. Vattenkraften skulle byggas ut kraftigt på kort tid, mycket pengar skulle satsas framöver. Det hela skulle lösa sig, detta lovade de högt uppsatta politikerna i regeringen via medierna. Plötsligt blev fler och fler skeptiker då även många av de tidigare positivt inställda väljarna nu sällade sig till oss misstänksamma.

Det bildades en ny nationell front mot de nu höga och ständigt eskalande energipriserna som alla vi konsumenter tvingades betala. För de högt uppsatta politikerna spelade de höga elpriserna inte så stor roll eftersom de hade hundratusentals kronor i lön, men för alla vi andra med normala arbeten och inkomster började det få katastrofala privatekonomiska följder. Vissa kunde snart inte längre betala sina elfakturor, ett normal hushåll hade en snitträkning på närmare 5000 kr i månaden och det blev med tiden bara värre och värre. Det hela började bli ohållbart, någonting måste hända. Folk började bli allvarligt bekymrade, många var arga och besvikna. Det jäste rejält på många håll och kanter.

*

I tron att jag ville vara med och påverka saker och ting i rätt riktning gick jag med aktivt i “ Nationell front mot elmonopolet”, åtminstone var det så jag själv kände där och då. Eftersom jag alltid varit lugn, trygg och harmonisk i mig själv vann jag snabbt ett växande förtroende för min person enligt andras utsago. Det gjorde väl heller inte saken sämre av jag uppfattades av många som vältalig, och att jag ofta lyckades stilla och lugna många arga och aggressiva röster med goda, sakliga och fredliga argument på våra sammankomster.

Det hela bar sig inte bättre än att jag snabbt avancerade och blev vår sektions huvudrepresentant och fick därför också representera oss nationellt. Det hade nämligen spridit sig som en lavin i hela landet, varje liten stad och mindre ort som större hade bildat sina egna sektioner. På de stora nationella mötena blev jag också invald i styrelsen som ledamot.

*

Under sommaren 2030 turnerade en del höga politiker och andra högt uppsatta i Vattenkrets styrelse runt om i landets alla städer och bygder, allt för att försöka lugna ner det ökade missnöjet och motståndet till elmonopolet. Det hela uppfattades av många som att de var rädda, mycket rädda om sina egna skinn. Själv minns jag att blev kontaktad av en politiker ur regeringen som försökte köpa min tystnad i samband med ett av deras så kallade nationella informationsmöten i min hemstad. Inte så förvånande egentligen utan det bara spädde på min personliga övertygelse. Minns att jag bad om betänketid, fullt medveten om de höga insatserna som ofta pågår i det höga politiska spelet bakom kulisserna. Jag blev rädd och kände mig högst osäker. Till slut avböjde jag erbjudandet via mail, men såg alltid över min axel efter denna händelse.

*

När så Vattenkraft och Co kom till min hemstad, Trelleborg, så ägde mötet rum en solig sommardag i Juli, nere i stadsparken. Kan inte minnas att jag någonsin sett så många människor där, dessutom var där ett massivt polispådrag. Media var naturligtvis också där, välrepresenterat så klart. Jag minns tydligt än idag hur ovanligt tyst det var i publikhavet, med väldigt lite ovationer emellan de olika talarna. Minns också hur vi efteråt inom sektionen talade sinsemellan om hur det vände sig i magen på oss alla allteftersom lögner på lögner servades under den dagen.

*

Ett par veckor efter alla dessa möten var avslutade, denna lismande slags eriksgata, kallades jag till ett mycket viktigt möte inom frontens riksstyrelse i Stockholm. Här beslutade vi enhälligt, kanske för att alla hade samma liknande äcklande erfarenhet från dessa mötens falska löften, att öppet men fredligt demonstrera dagligen utanför Riksdagshuset. Detta skulle ske sektionsmässsigt, det vill säga varje sektions respektive medlemmar skulle aktivt närvara på plats en kalendervecka per år. Man kan säga att det gick i turordning efter lottning.

Det hela föll faktiskt mycket väl ut; uppslutningen var varje vecka mycket stor, det fanns verkligen väldigt många aktiva och lojala medlemmar i stort sett varje sektion. Det var aldrig under 500 demonstranter någon vecka, men ibland uppemot 2 till 3000. Vi lyckades verkligen pressa och stressa upp de flesta poliker med denna åtgärd. Varje dag blev detta tilltag uppmärksammat i både TV och press. Högt uppsatta politiker blev nästintill intervjuade

*

i Nyheterna varje kväll. De verkade väldigt pressade och högst bekymrade. Statsminister Ohlquist verkade högst nervös och mycket obekväm. Detta hade väl pågått ett halvår ungefär när det blev dags för vår sektion att demonstrera. Vi hade förberett oss en längre tid, uppslutningen var stor, alla plakat och banderoller var väl preparerade och budskapen väl genomtänkta.

Vi stod vår vecka ut, varje morgon kom politikerna i bilkortege med stor poliseskort. Likaså därifrån varje eftermiddag. Några politiker kastade några snabba ängsliga blickar mot vårt publikhav som stod på behörigt avstånd från det uppsatta kravallstaket som omgav hela byggnaden. Veckan förflöt relativt lugnt även om det var högst obehagligt att stå framför ett stort kravallstaket med hundratals beväpnade poliser med hundar.

På fredagskvällen när vår vecka var avslutad, återvände jag till mitt hotellrum. Jag längtade efter en varm dusch nästan som om jag ville duscha bort den slöja av veckans dystra stämning som omgav mig. Innan jag gick in i duschen satte jag på TV:n, jag ville se Nyhetssändningen efter duschen.

När jag stod där nyduschad med handduken runt midjan, kastade jag ett öga mot TV:n, där statsminister Ohlquist och inrikesminister Johnsson stod i nyhetsstudion och närmast riktade hot om åtgärder mot vår organisation. Bland annat att vi skulle avsluta demonstrationen då de ansåg att det fick räcka nu. Döm av min förvåning, jag baxnade.

Jag stannade över helgen, då vi hade ett styrelsemöte på måndagen. Jag passade på att njuta,se mig om lite i staden och hade en underbar och charmant guide som hette Vera. Vi hade lärt känna varandra under vår tid i styrelsen, där hon var suppleant. Hon erbjöd sig att, som hon sade att ta hand om mig på bästa sätt i den stora farliga staden. Sen gjorde det ju inte heller ont att titta på henne. Vår lördagskväll avslutades med en underbar 3-rätters meny på en av stadens bästa restauranger. Eller avslutades och avslutades? Nja, kanske inte va?

*                                   

Så blev det måndag igen. Jag satt i taxin på väg till vårt möte när min mobil ringde,det var Vera. Hjärtat slog volter av glädje på mig och hon tackade så mycket för en underbar helg tillsammans med mig. Jag tackade henne också så klart, hon var ju ljuvlig, men hon lät samtidigt orolig på sin röst. Så jag frågade om något hade hänt och hon frågade när jag skulle komma fram för det hade hänt något rysligt och skrämmande. När jag så kom fram stod Vera på trottoaren och väntade på mig, med ett konstigt och bekymrat leende. “ Dalasektionen som ska stå denna veckan, har blivit attackerade med av Polis och hundar, skarpa skott har avfyrats, 9 personer har redan avlidit och minst ett 30-tal var skadade, vet inte riktigt hur allvarligt det är än ?” Minns att vi båda stod där chockade ett litet tag på trottoaren, det kändes som en evighet. Väl inne i byggnaden möttes vi av alla andra i styrelsen, där de rullat in en TV i ett stort konferensrum. Nyheterna livesände hela tiden, och vår gemensamma chock låg som en tjock filt över rummet. Det var kusliga bilder som spelades upp och vi satt som handlingsförlamade och sammanbitet tysta i säkert tio minuter. En del började lämna för att ta sig till riksdagshuset, de ville hjälpa och bilda sig en egen bild av vad som hade gått snett. Vi andra stannade kvar, avvaktade, nästintill helt paralyserade av händelsen, några började gråta.

*

Ett par timmar senare sändes en ny livesändning, en direkt bulletin, där statsministern och inrikesministern aviserade sin avgång tillsammans med hela regeringen, med omedelbar verkan. Det blev ett politiskt kaos hela den veckan. Det fördes förhandlingar i alla politiska läger och korridorer. Talmannen blev helt vithårig bara under denna vecka. Först på fredagen, efter säkert många krismöten, stod en ny regering redo att axla bördan. Jag och några ur vår styrelse blev uppkallade till Riksdagshuset, och förhandlingar om krav och andra önskemål framfördes. En del av oss fick erbjudanden, så även jag. Dessa förhandlingar tog månader innan det började ta form.

*

Så nu sitter jag här som regeringssamordnare och övervakare för en ny gemensam energipolitik, med Vera som inte bara min assistent utan nu även sedan några månader tillbaka som min hustru. Kärnkraftsförbudet är tills vidare hävt, 2 nyare säkrare kärnkraftverk är under byggnation, ska vara färdiga och fullt i drift om 2 år. Vattenkraften drivs fortfarande i Vattenkrets regi men dess VD är ersatt med en av våra representanter. Den byggs kontinuerligt ut och arbetet väntas pågå fortlöpande under lång tid. Vindkraften byggs också ständigt ut där det är möjligt. Vi har sedan några månader nu minskat vår energiimport vilket också möjliggjort att för första gången på mycket länge har vi sett att energipriserna först stagnerat ett tag för att inte för så länge sedan börjat vika av nedåt. Vi verkar ha nått våra mål inom relativt snar framtid. Vi är på rätt väg. Det stora energiupprorets tid verkar nu över.