Det var en gång en flicka som levde ett helt normalt liv, men det blev svårare och svårare för varje dag som gick. Flickan hette Bella och kunde se in i djurens själar. Bella hade förmågan till att läka djur och räddade djuren.

Bella kände hur hon försökte andas, men det blev svårare och svårare. Bella vågade inte öppna sina ögon. Hon öppnade ögonen och såg ett starkt ljus framför sig och hörde någon ryta högt. Någon flåsade högt och hon kände de tunga stegen gå mot henne. Bella försökte backa medan hon kände smärtan i sitt ben. Hon kände på sitt lår och det var ett öppet stort sår och hon fick en massa blod på sina händer. Hon kunde höra sina egna hjärtslag som dunkade snabbare och snabbare. Vad det än var där ute så kände hon hur det kom närmare och närmare. Hon kände en brant kant och insåg att hon var längst ut på en klippa, men hon visste aldrig när den skulle ta slut.

Bella fortsatte att backa. Varelsen kom närmare och närmare och hon låg ner och kände hur de små stenarna rev upp hela hennes kropp. Hennes hjärta slutade slå. Hon föll ner från den höga klippan. Hon skrek och hon hörde sitt eget skrik som ekade inne i hennes huvud. Bella kände hur luften trängde in genom hennes tröja och hon undrade om detta var slutet. Det var helt svart och hon bara föll. Hon började undra när hon skulle landa och förmodligen dö.

Den där klippan verkade vara väldigt hög. Bella föll med en duns på golvet och kunde knappt andas.

Bella öppnade sina ögon och hon låg i sitt rum. Bella förstod ingenting. Bella visste att det inte var en dröm? Det kunde inte vara en dröm?

Bella var där, hon var övertygad om att det hände på riktigt. Hon kände  en smärta på sitt lår och kollade på sitt lår. Bella blev skräckslagen för precis som det hon var med om hade hon ett stort öppet sår, men såret hade läkt.

Hon kände nästan ingen smärta längre, bara en liten vek känsla. Hon reste sig upp och såg att klockan var 06:00 vilket innebar att om två timmar skulle hon till skolan. Hon var så trött och utslagen och det kändes som att hon inte alls hade sovit ett dugg. Bella var alldeles svettig och försökte fortfarande hämta andan. Det fanns frågor Bella ville få reda på som ingen skulle kunna svara på egentligen.

Hur kunde hennes sår plötsligt läka? Hon hade så mycket blod på händerna förut? Det måste varit en dröm? Det händer säkert alla människor någon gång, tänkte Bella.

Bella skulle bädda sängen och såg den svarta jorden i hela sängen och nu var det ingen tvekan om att det inte var en dröm. Tänk om jag gick i sömnen? Då var det väl inte lika allvarligt?

Bella höll det hemligt och var mycket osäker på om hon skulle berätta för någon. Bella bäddade sin säng och skyndade sig med att röja undan all den jord som hade smulat runt i sängen.

Men det var något på hennes skrivbord som lyste och sken så att det bländade henne. Bella gick sakta närmare och såg ett halsband i form av en amulett. Hon hade aldrig sett något sådant tidigare. Ett halsband som sken så mycket att hon nästan inte kunde se något. Bella rörde vid den mörkgröna stenen som hängde i en fin guldkedja. Det var så underligt, men hon hade aldrig sett något så vackert. Ljusets sken skiftade i färger. Så fort hon tog tag i stenen slutade den lysa. Bella kollade upp mot spegeln och insåg att hon var alldeles smutsig. Svarta fläckar över hela hennes ansikte. Hon visste inte att hon gick i sömnen det fanns ingen logisk förklaring alls. Hon bestämde sig att gå in i duschen och fixa sig i ordning och hon hade trots allt skola.

“Knack knack”

-Kom in!

-Hej Bella, kommer du och äter frukost, pappa har redan åkt till jobbet.

-Ja, ge mig bara en minut. Så fort Bellas mamma försvann utanför dörren så satte hon på sig halsbandet och hon visste att det inte var hennes mamma eller pappa som lagt halsbandet på skrivbordet.

Bella gick ner till köket och åt frukost som vanligt med sin mamma. Klockan var mycket och det var dags att gå till skolan. Bella gick in genom korridorerna och förväntade sig att se Lilly. Ja, precis som Bella tänkte stod Lilly och väntade på henne vid skåpet. Lilly, jag måste berätta något, men du får absolut inte säga ett ord om det till någon. Lilly förstod inte riktigt. Bella berättade allt för Lilly i minsta detalj, men Lilly verkade inte övertygad.

-Men Bella det är omöjligt, det finns ingen chans att det ens skulle vara på riktigt.

-Så du tror alltså inte på mig, tack så mycket då får jag klara mig på egen hand.

-Det var inte det jag sa Bella men….

-Men vadå, jag vet vad jag såg och trodde allt var en dröm, men när jag vaknade såg jag svarta, stora jord fläckar över hela mitt ansikte och min kropp.

-Men Bella du har inte några bevis hur ska jag kunna tro på dig då.

-Jaha så du kan alltså inte lita på mig.

Lilly var bara tyst och stod där helt stum. Bella gick därifrån och kände sig helt utslagen. Hon gick in på toaletten och skvätte sitt ansikte i vatten, men kände mig inte piggare alls. Hon kollade upp mot spegeln och hennes bruna ögon blev plötsligt ljusblå och de lyste. Hon backade undan och fick panik. Hon kände sig alldeles svimfärdig. Men samtidigt som hennes ögon lyste så lyste halsbandet ännu starkare. Hon höll för halsbandet för att få det att sluta.

Plötsligt föll Bella ihop. Hon vaknade, men hon befann sig inte i skolan. Bella var i skogen. Bella låg i snön och kände sig inte lika utslagen och kände sig faktiskt utvilad. Hon blev alldeles förtvivlad. Men hon frös faktiskt inte i snön. Konstigt nog fick hon inte alls panik. Bella såg något ligga nere i snön. Hon gick närmare och såg en varg. Hon blev skräckslagen och det första hon tänkte på var att fly. Bella såg att den råkat fastna i en rävsax.

Den vackra vita snön var nu täckt av den illröda färgen. Hon gick sakta sakta fram mot vargen. Vargen försökte backa undan, men Bella satte sig på knä nära den och såg instruktionerna för rävsaxen. Hon ställde om rävsaxen och den öppnades. Vargen försökte med alla sina krafter att ta sig därifrån. Hon sträckte sakta ut sin hand mot den och klappade den på huvudet. Bella såg det öppna såret på vargens högra tass. Sakta vidrörde hon tassen. Och det var det mest fantastiska hon någonsin hade sett, såret läkte.

Vargen var ännu mer i chock än Bella. Vargen reste sig sakta upp och slickade henne på kinden. Bakom den vita stora vargen kom tre små gudomliga vargungar. Alla var grå med svarta fläckar. Alla hoppade på sin mamma som jag antog var deras mamma. Och de verkade vara så glada för att Bella räddade deras mamma.

Vadå hade hon en magisk kraft? Sådant där med magi fanns inte. Det var omöjligt. Hon trodde inte på magi. Mer och mer tvivlade Bella på sig själv.

Vargungarna hoppade på henne och slickade henne. De fällde nästan omkull Bella. Sedan försvann alla vargarna. Bella höll i halsbandet, men ingenting hände.

Hon ville tillbaka till skolan. Plötsligt vaknade hon till igen och låg på toalettgolvet. Bella förstod absolut ingenting. Hon reste sig fort upp och kollade i spegeln om hon hade snö på armarna. Vad skulle hon göra nu? Sakta sakta så smälte snön och försvann. Bella gick ut ur toaletten och såg att skolan var helt tom. Hon kände en lukt av bränt precis som att någon grillade. När hon kollade åt vänster sida såg hon den stora elden och när hon kollade åt höger sida så brann det också.

Det var slutet det fanns ingen utgång. Bella trodde att hon skulle brinna upp i skolan och hon trodde att hon skulle dö. Bella ville verkligen träffa sin familj igen. Hon rörde vid halsbandet och kände sina kalla tårar sakta åka ner för sin kind. Nu skrek hon så högt hon kunde och blundade.

Bella kände en känsla av utslagenhet, och när hon öppnade sina ögon så hade branden försvunnit. Hon tog sig ut så snabbt som möjligt. Alla elever och lärare stod utanför skolan.

-Bella, vart var du, du hade kunnat dö där inne.

-Jag var bara i toaletten.

Bella undrade hur hon skulle kunna förklara för allihopa hur branden hade släckts. Hon kunde inte säga att hon hade magiska krafter och när hon skrek så släcktes branden.

-Bella mår du bra är du okej, jag kunde inte hitta dig någonstans.

-Jag var bara på toaletten och jag hörde inte brandlarmet.

-Men du, det brinner inte.

-Men jag förstår inte?

-Bella, vi såg det med egna ögon.

-Ja… men jag tror den släcktes av sig själv.

-Hur är det ens möjligt Bella?

-Jag vet inte men…

Plötsligt kom ambulansen och brandmännen rusande in. Men när de kom ut igen så var de i chocktillstånd. Falskt alarm sa en lång muskulös och stor brandman.

-Men det brann vi såg det med egna ögon sa vår lärare.

Bella ville försvinna innan alla skulle börja fråga henne en massa saker. Alla samlades i klassrummet igen. Och Bellas lärare såg svimfärdig ut. Hennes gröna halsduk föll ner i golvet och hon såg helt förstummad ut.

-Jag vet inte riktigt vad…

-Mrs Jones, jag tror att du behöver en paus.

-Ja, precis Bella ni får gå hem. Okej jag måste ta en liten paus och jag tror även det skulle vara bra för er.

Lilly kollade på Bella med en förundrad blick och hon såg ut att vara rädd. Bella tog sin väska och skyndade sig ut från skolan så fort som möjligt. Men Bella försvann i sina drömmar igen. Hon visste inte vart hon var på väg. Hon kunde känna hennes ben började gå fortare och fortare. Hon kunde inte styra det. Hon tog tag i stenen på halsbandet som började skina.

Plötsligt var hon i skogen. Hon vaknade upp och ställde sig på sina ben. Hon var omringad av djur som flåsade och såg ut att vara hungriga. Hon blev skräckslagen. Djuren kom närmare och närmare. Hon gick ner på knä och röt så högt. Det hördes i hela staden. Alla djuren backade genast och satte sig ner. Bella var nu inte alls rädd. Hon såg en gestalt bakom ett träd. Kom fram nu! skrek Bella. Mannen klev fram och hade en pistol i handen. Han sköt en av vargarna och han flydde innan vi hann till honom. Han var klädd i militärkläder och hade gröna ögon och såg på Bella med en hemsk blick. Hade jägaren sett hur Bella kontrollerade alla djuren?

Bella fick fram till  vargen. Hon rörde luften ovanför såret. När hon öppnade ögonen var såret läkt och kulan låg nu på marken. Hon hade inte tid att tänka på hur hon kunde ha sådana förmågor. Vargen gav henne en lättsam blick. Fast något Bella lade märke till var att vargen hade ett blått öga och ett grönt öga och båda ögonen lyste samtidigt som hennes halsband började lysa.

Alla vargarna hoppade på Bella och slickade henne i ansiktet. Bella kunde känna glädjen i hela kroppen och Bella kände sig värdefull och speciell för för första gången på länge. Hon kände att vargarna hade blivit en del av henne och hon trodde på att allt hände av en anledning.

Vargen som Bella hade läkt visade sig vara alfahonan. Alfahonan reste sig upp och hoppade upp i Bellas famn och gav henne en stor puss på pannan.

Plötsligt hörde de ett skott. Boom!! lät det och vargarna ryckte till. Bella reste sig upp och vargarna följde efter henne. Hon fortsatte gå djupare in i skogen och hon kom fram till en man som hade fastnat i en rävsax.

Hjälp!!! När mannen såg alla vargarna bakom Bella blev han skräckslagen och började skrika ännu högre. Han kunde inte tro sina ögon. Han förstod inte hur en fjortonårig flicka kunde leda nästan en hel flock. Bella gick mot mannen och vargarna gick efter henne. Fem vargar visade sina tänder och ville attackera mannen precis som om han hade gjort något hemskt mot vargarna.

Bella vände sig mot vargarna och sa sitt ner, konstigt nog förstod vargarna Bella och alla satte sig genast ner. Mannen blev ännu mer skräckslagen och försökte ta sig ur rävsaxen. Rävsaxen hade öppnat ett djupt sår i hans ben. Bella sa, var inte rädd jag ska hjälpa dig. Den äldre mannen som såg ut att vara vid 40 års åldern mötte Bellas blick och blev lugnare. Vargarna kommer inte göra dig något illa så länge du inte gör något dumt, för att annars känner de sig hotade. Har vargarna träffat dig förr eller var det du som sköt varghonan!? Okej, okej jag ska erkänna det var jag som sköt varghonan, men snälla gör mig inte illa.

Bella gick ner på sina knän och tog tag i rävsaxen och bröt upp hela rävsaxen som nu var helt förstörd. Bella visste att hon inte kunde läka mannen för annars skulle han veta om hennes förmåga.

-Vad heter du flicka?

-Bella, vad heter du?

-Jag heter Olof och jag är jägaren som bestämmer vem och när man får skjuta djuren och man måste ha jaktlicens.

-Så det är du som har koll på läget alltså, Olof?

-Ja det kan man säga, men en fråga Bella inte ens en vuxen man hade klarat av att bryta sönder en rävsax hur kan det ens vara möjligt.

-Jag vill inte verka oartig Olof men vi har större problem just nu. Kan du gå på benet?

-Jag jag tror det.

Bella hjälpte mannen upp på benen och vargarna kom sakta mot Bella som höll i mannen. Mannen fick panik.

-Lugn Olof de kommer inte att skada dig så länge jag inte säger åt dem att göra det. Vart bor du då?

-Längre ner i en stuga längst bort.

Bella och mannen kom fram till hans gröna stora stuga. Med ett högt tak. Vi gick sakta in i huset och han tackade Bella så mycket för att ha räddat han och han berättade allt han visste om vargar. Han sa att det inte var något han ville göra, men att han kände sig inte trygg. Men han skulle absolut sluta med det. Han kände sig inte trygg med alla vargarna i samma skog som han bodde i det var därför han hade valt att skjuta vargarna. Han sa att om de fortsatte så skulle vargarna bli fridlysta djur.

Bella bad Olof att sluta med att skjuta vargarna och då lovade han att det aldrig skulle få ske igen. Jag lovar Olof att vargarna inte kommer att skada någon som inte skadar dem. De gick utanför stugan där alla vargarna stod och Olof gick närmare alfahonan och klappade henne på huvudet. Bella sa adjö till vargarna och Olof och lovade att komma tillbaka snart. Bella hade räddat vargarna från att bli helt fridlysta. Halsbandet lyste och det var tid att åka tillbaka hem och när Olof inte såg så försvann hon och plötsligt vaknade hon upp, fast nu var hon hemma.

Bella hade hittat sitt  hem där hon kände sig trygg och Bella kände sig äntligen speciell tack vare vargarna. På skrivbordet såg Bella ett nytt halsband och där var det en varg på. Ett slut på en saga, men även början på en ny.

Då var sagan slut om Bella och vargarna.

 

Agendan för 2030 så valde jag nummer 15 ekosystem och biologisk mångfald. Jag har lärt mig en massa saker kring detta projektet. Jag har lärt mig hur jag ska skriva en berättelse och hur jag ska bygga upp strukturen och sen hur man gör sagan mer spännande och hur vi samt kopplar våra sagor till hållbar utveckling. Vi har lärt oss mycket genom att jämföra och se skillnader kring sagorna och de globala målen.