Denna saga är inte bara min, utan din också. För i sagornas värld finns det inga regler, så känn dig fri att ändra och lägga till. Gör allt i din makt för att få DITT lyckliga slut.

Det var en gång en ung flicka vars drömmar aldrig skulle nå utanför de gråa metall väggarna Hon och hennes folk hade fått fly till.

För när din undergång ser dig i ögonen gör du allt för att undvika dess blick.

År hade gått utan att Hon hade fått se himmel eller jord, gräs eller träd, sol eller vatten.

Hennes familj hade inte kunnat undvika undergångens blick, så här var Hon ensam utan drömmar och hopp.

Allt Hon hade var hennes kärlek till en pojke vars kärlek till henne var ännu större.

En annan gång, i en annan värld, skulle Han ha varit prinsen och Hon hans prinsessa.

Men detta var inte någon annan gång och ingen annan värld, så Hon fick nöja sig med att vara “flickan som var kär i en pojke vars kärlek till henne var ännu större”.

Men inte visste Hon att en dag skulle allt förändras.

Hon och Han skulle få varsin gåva som skulle ge dem styrka att ge liv till allt dött där ute.

Alla blommor vars blad hade vissnat och alla träd vars stammar hade fallit.

Alla hav vars vatten hade torkats och all luft vars syre hade förgiftats.

Men inte kunde Hon låta sin kärlek gå ut dit och utsättas för fara?

Sent en natt sprang Hon ut, Hon hade lämnat kvar en lapp på sin säng. Jag kommer tillbaka, stanna här. Älskar dig.

Men inte visste Hon att Han hade gjort samma sak.

Dag som natt arbetade de på vars en sida av riket utan vetskapen att den andra var där.

När blommorna fick tillbaka sina blad och trädens stammar stod raka.

När haven fick tillbaka sitt vatten och och luften hade fått sitt rena syre.

Då fick hennes folk signalen som skulle släppa ut dem.

Ängsligt tittade hon ner för att hitta honom.

I luften där hon flög fick Hon syn på honom.

Där flög Han också och tittade ner för att hitta henne.

I det ögonblicket visste Hon att Han hade gjort samma sak.

Hur skulle Han låta henne ut och utsättas för fara?

Hennes ögon fylldes av tårar som gjorde det omöjligt att se.

Men känslan av Hans omfamning, av Hans hårda muskler och Hans välkända honung och kanel doft behövde hon inte se för att känna igen.

Hon tittade honom djupt in i ögonen och Han i hennes.

Just då i det ögonblicket var Hon “Prinsessan som var kär i en Prins vars kärlek till henne var ännu större”.