Om inte…

NU ÄR DET KÖRT. Inte en chans att jag klarar matematik provet på mindre än 33,3 sekunder. Evra satt på sin skolbänk och tittade bort från fönstret. Evra kände sig besvärad medans en enorm press började att stiga över huvudet. Evra skulle just fråga om att gå på toaletten när dörren till klassrummet smälldes upp med en hög smäll. Tre beväpnade män sprang in i rummet och riktade sina vapen mot Evra “Alla ner på golvet, NU!”, skrek mannen närmast Evra.

Evra tittade ner i golvet med en tom blick och sade tröttsamt “Ni slutar visst aldrig att jaga mig.” Evra visste att det inte skulle ta mer än tolv sekunder innan de avlossade en salva kulor och att transformera sig skulle ta längre tid än det, att kast sig ut genom ett fönster skulle ge ett skydd medans Evra transformerades och därmed komma helskinnad undan.

Evra slog en snabb blick åt sin chock slagne klass innan Evra hoppade mot fönstret, fönstret krossades. Dessvärre träffad en kula i vänstra benet, Evra spände ögonen och bytte skepnad till en orm. Evra var utanför klassrummet men till sin bestörtning syntes bara ett bottenlöst, svart intrum runt hela byggnaden. Det fanns ingenting än ingenting. Evra kände sig maktlös och försökte slå med armarna (som Evra inte hade) i panik. Evra kände hur all energi bara rann av och sögs in i intet medans Evra föll ner mot avgrunden.

Evra spärrade upp ögonen och reste sig så snabbt upp att det började att dunka i huvudet. Evra såg sig panikslaget omkring, en suddig gestalt kom gåendes mot Evra. Evra slog instinktivt i panik mot gestalten, försent insåg Evra att det var Valdez, Levitas Valdez. “Aj, Evra! Vad gör du?” Evra kände sig dum och illa till mods och blev arg på sig själv för att inte kunna känna igen en vän. När Evra hämtat sig från drömmen och förvirringen reste Evra sig upp ur det som fanns kvar av sovsäcken och gick vingligt med tunga steg fram till ett fönster för att se ut över staden Kowloon – en stad som utvecklats mycket men med en förvrängd syn på saker och ting. Området kallas också Fort Christina för sin historia.

Världen är inte vad den varit, tänkte Evra bittert, det sista världskriget hade bara varit för mycket för världen och ändå hade det bara ägt rum för 7 år sedan. Alla länder som hade deltagit i kriget hade gått under, dessvärre påverkade kriget alla länder på det ena eller andra sättet.

Evra slet blicken från fönstret och suckade tungt, Evra sade lågt “Valdez, jag vet att du är lite mer… annorlunda än oss andra men… vad skulle du göra om du hade fått slut på bedövningspilar?” Evra gjorde en kort paus och fortsatte, “skulle du fortsätta med dina torra skämt eller… skulle du faktiskt döda?” Det märktes direkt på Levitas att han blev osäker av frågan och det oroade Evra, mycket.

Innan Levitas ens hunnit svara stormade Nike in som en tornado och svor över att sitt hår såg ut som ett kråkbo. Som tur kunde Levitas få henne att tänka på annat – och det var kanske inte bättre än ett kråkbo. Kråkor? Det var längesedan man kunde se dem flyga uppe på den blåa himlen och med en kladdig bajs på sin jobbiga grannes elbil kunde var inte mer tillfredsställande – speciellt när grannen spelade disco för halva kvarteret. Härliga tider, tänkte Evra.

Evra kom och tänka på en inte så härlig tid, det hade varit en tid då Evra hade sprungit iväg mitt i natten (trots faran att bli upptäckt och dessutom locka både staten och polisen till fristaden) för att få svar på ‘vart kom all mat ifrån?’, när Evra väl hade kommit fram till platsen hade inte ens den vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur maten bokstavligen tillverkades – all mat var massproducerat i fabriken; kor, grisar, allt. Djuren som slaktas på löpande band liknade en stor massa (som en köttbulle). De djuren som inte skulle slaktas levde i en glastank med slangar som det pumpade in någon sorts grön vätska (antagligen näring), andra änden av slangarna var ihopkopplade till enorma oljefat liknande behållare som stod uppställt i en rad längst väggarna.

Djuren hade inget rättvist liv, tänkte Evra högt nog för att fånga en “kos” uppmärksamhet men kon tappade snabbt intresset, de hade inte ens något man kan kalla ett liv; de var bara en del av en maskin som pumpade ut massproducerad mat på det effektivaste sättet – det var så hemskt att se så att Evra var på vippen att ramla in genom ett av fönstrena till fabriken.

Minnet fick Evra att rysa av den bittra sanningen. Ända sedan dess hade Evra bli super-vegetarian fanatiker, även om Evra gillar att äta kött.

De andra sa alltid när de försökte bjuda Evra på kött: Men Evra, hur kan du avstå från kött?. Valdez sa alltid att Evra var en kines eftersom kineserna använder sig av proteinpiller istället för kött – skillnaden var dock att Evra fann protein via vegetabiliska bönor och linser, kineserna använde sig av piller för köttpriserna för kött var skyhöga; pillan var billigare, alltså köpte man logiskt sätt pillan.

Evra hade märkt att Valdez hade börjat prata mycket om kineser – ett underligt ämne som ingen förstod sig på. “Kinesor”, sa Valdez med ett upplyft i tonen, “är världens äldsta folkslag som visat sig vara framgångsrika ända in på 2000-talet, men som vi alla vet kom Kina och USA lite på sne kant med varandra femtiotvå. Vi ska vara glada att USA klarade sig utan ett större deltagande i Förödelsen med tanke på hur det gick.” Valdez såg med ett leende på Nike för se vad hennes reaktion var av historieinformationen som alla redan kände till. Såklart fnös Nike och sa ointresserat “Valdez, jag bryr mig inte det minsta om dina Kineser!”

Evra började att tänka på dem som bodde i Kina; där man fick använda skyddsutrustning bara för att gå ut av all radioaktivitet och farliga gaser som härjar fritt i luften. Evra bad en tyst bön för dem som hade det svårt och stod utanför samhället. Evra skulle aldrig kunna tänka sig bo eller ens leva i Kina.

Vad Evra hade hört var det svårt att passa in i Kina eftersom alla skulle se lika ut, en olikhet och du blev utstött ur systemet. Evra drog slutsattsen att kinesor var något extremt men på något mirakulöst sätt ändå framgångsrikt.

Utseende? Kines eller inte, Evra blev aldrig klok på människan när det kom till utseende. Många av tjej-problemen var att man ville uppnå ett utseende som låg långt över perfektion; de blir aldrig nöjda, killar däremot bryr sig inte mycket om sitt utseende; så länge det är typ som de vill ha det är de nöjda, Evras fall var att Evra bara kunde byta skepnad eller utseende till biologiska saker som Evra hade vidrört – dessutom tog det energi för att bibehålla skepnaden och krävde ännu mer för att byta, men det värsta var att Evras fasta (eller “normala”) skepnad – eller mask som Evra också kallade det, såg Evra nästan ut som en organisk robot och det fyllde Evra med en enorm sorg.

Nike hade äntligen lugnat ner sig. Evra tittade på kalendern, idag var det Onsdagen den 29:e Februari. Evra kom ihåg första gången de hade träffat Nike; de hade också varit en Onsdag, Evra, Frisk och Valdez hade varit nere i kloakerna för att utforska Kowloons underjordiska aktiviteter – de hade inte hittat mycket intressant där nere men på vägen hem stötte de på en mystisk, själlös varelse. Det hade snabbt gått upp för dem alla tre att hon kunde se igenom deras inre själar, hon visste precis vem de var och vad de ville. De hade välkomnat Nike in i teamet, delat kunskaper och upplevelser mellan varan – mest Evra och Valdez; Frisk var ofta lite paranoid och misstänksam till saker och ting. De hade mycket gemensamt, och mindre gemensamt med Nike.

Vad Evra hade förstått kunde man förklara Nike som ett spöke, men inte det vita, genomskinliga lakan som man ser på television (TV), Nike såg mer mänsklig ut men hade en kall och nästan död aura. Evra höll med Valdez att det kändes kusligt att vara i närheten av Nike men efter alla åren med närvaron av Nike vänjer man sig vid det.

Tillbaka till verkligheten, tänkte Evra för sig själv och skakade avfärdande bort minnet. Evra tog ett djupt andetag för att uppbåda mod. Evra vände sig mot Valdez och Nike och frågade om att gå ut och ta en “promenad”. “Aldrig i livet!” sade Nike upphetsat, “Jag har redan överlevt en promenad- ”, “-och då kan du överleva en till.” avbröt Valdez, Nike och gav henne en var-inte-pjallig blick. Nike såg mordiskt på honom. När de tillslut kom ut efter 7 minuters intensivt tjafs, kände Evra den frisk vind fläkta mot ansiktet utanför den övergivna kontorslokalen. Nike var fortfarande sur över att vara ute igen. Tack och lov hade Valdez en stor salva det-var-lite-för-långsökta skämt.

Spaningspatrolerna syntes inte till men det betydde inte att det var fritt fram, de skulle lika gärna kunna ligga på lur bakom nästa krön. Det skulle inte vara den första gången som de hade blivit överraskade. Vad som helst skulle kunna vara en fälla och de kan se ut och fungera på olika sätt – den värsta av dem alla är något som kallas Plushtrap (Leksaks Fälla); det ser ut som vilken oskyldig leksak som helst men skenet bedrar, när man kommer tillräckligt nära angriper den och försöker uppehålla en tills det att polisen anländer till platsen för att ta med en till staten.

På sistone hade staten satsat på animatronics – verklighetstrogna robotar, robotar som ser naturliga och biologiska ut. Dessvärre hade de bara ett enda mål: att utrota oss.

Evra kom och tänka på något som Evra aldrig kommer att glömma, den gången då Evras nyfikenhet gick över gränsen och gick raka vägen in till Tronics-Projekt; fabriken som tillverkade animatronics.

Allting i den lokalen fick Evra att rysa. Överallt gick det rullband som transporterade animatronics till olika stationer, det låg även några animatronics taskigt slängda på golvet här och var – ofta trasiga.

Evra fortsatte djupare in i lokalen. Klockan var två på natten så fabriken låg nere och såg i princip övergiven ut med undantag för enstaka svagt lysande nödutgångs lampor här och var uppe i taket.

Ett högt metalliskt ljud ekade med en smäll i byggnaden, Evra stelnade hastigt till och var på vippen att ramla omkull på det hårda kakelgolvet.

Evra försökte skjuta tankarna åt sidan medans Evra vände sig om mot en animatronic som nyligen Evra hade passerat, Evra var säker på att ögonen inte hade lyst innan när Evra passerade roboten. Evra fick kalla kårar och försökte att inte lägga mer energi på det utan sa till sig själv som en övertygelse “Det är bara jag som är lite paranoid, det är mitt i natten och stället är stängt.” Evra samlade sig och fortsatte framåt åt de håll ljudet hade kommit ifrån.

Nu var Evra nära på att få panik! Är det min hjärna som spelar mig ett spratt eller låg det inte en trasig anometronic här innan?, tänkte Evra högt medans adrenalinet pumpade, där det för fem minuter sedan hade legat en animatronic som skrämt Evra var nu tom. Evra hörde ett mycket svagt andetag bakom sig, Evra vände sig blixtsnabbt bakåt och satte andan i halsen. Animatronicen stod bara några få centimeter ifrån Evra i en hivande ställning som sa: Jag kommer att ta dig. Ögonen lyste precis som innan men med en mer målmedvetenhet och mer mordiskt, dessutom lyste dem nu på Evra.

Evra tappade ficklampan (det tänkbart dummaste man kan göra) i chocken och satte full fart mot närmaste nödutgång – bara hundra meter bort, direkt hördes Endos metalliska klampande efter Evra, och han var snabb. Evra var dödsdömd.

Det var sista gången som Evra hade gett sig ut på egen hand på natten men trots det faktum att Evra lyckades ta sig därifrån får Evra ibland den känslan att Endo kommer jagandes bakom och det är obehagligt.

Evra fick en sorgsen tanke; de kan inte fly för alltid, de kan inte försvara sig för alltid, någon gång kommer polisen finna den svaga punkten och det kommer att bli deras fall. Det var Evra på väg att ändra på.

“Ser man på, och vart tror ni att ni är på väg?” sa en hård, manlig röst, nästan mekanisk. Evra stelnade till och vände sig långsamt om och fick till sin fasa se två animatronics. Den ena var lila och såg ut som en nattvakt från ett naturhistoriskt museum. Den andra liknade en bredare människa med en grön jacka, blåa jeans och en röd keps.

“Fittia” sa Valdez till animatronicsen som om det var uppenbart. Robotarna utdelade en osäker blick med varandra och tittade intresserat på Valdez, “Är det en borgmästare?” frågade den lila animatronicen osäkert. En bra sak med Valdez var att han kunde saker som robotarna inte fick lära sig (och det av en god anledning).

Valdez började att skratta och förklara att det var en stad medans han bakom ryggen spände två stycken EPU-pilar. Det tog inte mer än några sekunder innan animatronicsen låg utslagna på marken med varsin EPU-pil i bröstet.

Valdez flinade mot animatronicsen, “Och om ni ursäktar så ska vi traska vidare till borgmästare Pan Rumpbotten…” Valdez vände sig till Evra och Nike och sa med ett glatt léende “Ha, vet ni, skillnaden är inte stor på de två namnen. Bara fel ände.” Nike spände ansiktet och för en sekund trodde Evra att det var kört för Levitas Valdez men Nike började att skratta; så ovanligt.

Evra hade inte tänkt sig att de skulle göra en större utflykt innan Pan Rumpbotten-besöket men det var omöjligt när Valdez hade så otroligt självsäkert sagt ‘enligt mina astronomiska uträkningar är det 2 401 meter till återvinningscentralen’, så för att testa den teorin (och göra Valdez nöjd) bestämde de sig att samlingsplatsen för operationen skulle vara på återvinningscentralen – även kallad sopcentralen.

Evra var många gånger naiv, det visste Evra men det berodde inte på ett naivt tänkande utan mer ett naivt handlande i många av situationer, men det grundade sig i att Evra inte ville skada någon i själen såsom Evra hade blivit tillbaka på Pixel Lab, alla de experiment och försök som Evra hade fått genomlida var något som Evra inte kunde förlåta.

Ibland kunde Evra höra forskarnas röster ekande viska: …du gjorde allt du kunde…, …Tyko, vi kan göra det men det innebär att hjärnan kommer bli skadad…, …hej där Eftergiven varelse regent anlag eller även kallad Evra…, …om inget görs ska jag personlige ta itu med problemet…. Evra kände ett enormt hat växa medans minerna återupprepades, Evra häpnades över tanken. Nä, det var inte deras fel, det var deras okunnighet, tänkte Evra och försökte skjuta undan tanken och lugna ner sig, men det låg kvar i bakhuvudet och gnagde, så som det för alltid skulle göra.

När de kom fram till sopcentralen satte genast Valdez igång med att beklaga sig över att han mätt “fel”, vilket i Evras huvud betydde att Valdez hade använt fel enhet – astronomiska enheter istället för sträcka. På sopcentralen förbränns flera ton sopor varje dag; kanske 5 ton, 10 ton, Evra var inte helt säker men mycket var det i alla fall. I sopcentralen genomgick soporna först en automatisk finsortering som sköttes av robotar utrustade med lasersensorer och kameror för att identifiera vad för slags sopor det var och i vilket skick det var i. Trots mycket av soporna åkte vidare för att brytas ner och återanvändas, brändes 12 procent i en ugn av storleken av en biografsalong med 540 platser – detta skapar tre resurser med noll utsläpp, fjärrvärme som används till att värma upp samhällets hus, elektricitet som förser stadens hushåll ström samt till stadens el reserv och bränsle för att folket ska få sina fordon i rörelse – detta sker genom att omvandla koldioxiden till bränsle utan att släppa ut mer som sedan måste dammsugas upp för att förhindra surt regn. Det låter otroligt men omöjligt för 6 år sedan då man började på projektet och det hade sin egen prisklass – 1 219 555 534 SEK, så statens plånbok blev avsevärt lättare… att se igenom.

Evra flinade av tanken. Men nu måste de ta sig in utan att bli upptäckta, målet här på sopcentralen var inte bara att samla ihop sig utan också gräva fram en signal störare som de kunde använda sig av för att ta sig obehindrat fram genom områden utan att några robotar kunde identifiera vilka de egentligen var. Problem 1, tänkte Evra, att hitta signal störaren. Problem 2: att ta sig till signal störaren utan att någon fick syn på dem. Problem 3: Evra ville spy av den illa stinkande lukten av sopor.

Det visade sig inte vara så svårt som Evra hade befarat, Valdez kom ihåg var han hade gömt (grävt ner) den förbaskade störraren som vägrade att fungera, arbetarna hade lunch och höll sig för det mesta inom arean mellan matsalen och personalrummet, och vad anbelangar Evras mage höll den sig stabil hela vägen ut men nån gång måste det ut och efter att hållt det inne i 45 minuter vill det verkligen komma ut. Dock innan de gick ut frågade Valdez “Varför arbetar inte den feta snubben i kontorsstolen? Han minglar bara runt i ett och samma rum.” Evra höll på att explodera av skratt, “Nej, Valdez”, sade Evra med en underhållande ton, “han är chefen, den som bestämmer över alla som arbetar på byggnaden” Valdez sade fundersamt “Men det där bowlingklotet är så mäktig att han kan krossa alla käglor som kommer och vänder sig emot honom…arbetarna som inte håller med honom måste avsky honom.” Evra sukade och började att förklara samspelet mellan arbetsgivaren, chefen och arbetaren själv.

Nike hade gått och satt sig på kanten, hon tittade beundrande upp på himlen. Evra bestämde sig för att gå bort till henne. Evra frågade undrande till henne “Vad är det du tänker på?”

Nike suckade tungt och sa med en längtansfull röst “Är inte solen vacker? Jag önskar bara att världen skulle vara lika vacker, än att bara vara en öken av sand och sten…” Nike såg på Evras sorgsna ansikte och avbröt sig. När hon såg Evra fälla en tår stod hon inte ut med att se på mer och bestämde sig därför att gå och komma tänka på andra saker.

Evra var lessen? Nej, det kunde inte Valdez tro på och sprang till Evra med ett överraskande glatt leende, men när han kom fram dog leendet ut lika snabbt som det kom. Valdez blev så orolig när han såg Evra att han började skakade.

Evra lyfte tungt på huvudet och såg på sina vänner med sorgen i blicken. Evra gjorde allt för att resa sig sammantaget upp från betongtaket på sopcentralen men sade trots försöken tonlöst “Förlåt mig, det är bara det att…”, Evra var nära på att ramla omkull av ansträngningen, “att jag aldrig har fått se hur solen ser ut.” Valdez och Nike såg på varandra förvånade. Evra fortsatte att förklara utan att börja gråta “När jag försöker se på den så börjar mina ögon att brinna och svida så att jag nästan svimmar, och… och…” Valdez tog tag i Evras hand och sa att det var okej – även om det var svårt att föreställa sig hur det måste känna att aldrig ha sett den guldgula solen uppe på den himmelskt blåa himlen.

Evra var den svåraste typ av nöt att knäcka, men när man hittat en svag punkt var skalet skört.

När Evra hade hämtat sig tog de sig ner från sopcentralen. På vägen ner tänkte Evra på hur svårt det skulle vara om Nike inte var med i gänget, hon var den enda som förstod känslor på det sättet som Evra gjorde – Valdez förstod känslor också men han hade artificiell intelligens och förstod saker på ett annat sätt.

Men han var Evras vän, och vänner sviker man inte utan en bra anledning. Äntligen var de nere på marken igen, det hade känts som om de hade klättrat i en och en halv timme – även om det hade tagit 4 minuter att komma ner.

De fortsatte ut på en stig som ledde fram till ett T-korset med en stor kyrka på vänster sida och en ännu större kyrkogård med pampigt uppställda gravstenar på den högra sidan, de tog vänster vid korset och sneddade runt kyrkan.

Katedralen där man numera gick för att hävda sin tro till – alla aktivt troende ingick i en mega religionen med flera olika områden, uppdelade i grupper för att samspela med det förklarliga och det oförklarliga.

Kyrkan var rolig, de hade många olika tankar och idéer. En gång sa det att Gud hade insjuknat och behövde en ersättare, det hade blivit en förbaskat stor cirkus av det hela men kyrkan var nöjd när man kunde meddela att Gud bara hade tagit en kortvarig semester.

Evra tänka på olika förklaringar på saker och ting som forskningen hade och som religionen hade.

“Tror du på BB?” frågade Evra till Valdez. Valdez släppte blicken från de raserade husen som skulle byggas om till nya lyxhus, han gav Evra en osäker blick och sade nedstämt “Menar du den hemlösa, lilla pojken som vi hittade ute på gatan?, ja. Jag kan fortfarande inte förstå hur de kunde använda sig av ett barn som ett lockbete till att vi skulle ut och “rasta” honom.” Evra kom sorgset ihåg hela cirkusen, BB hade stått för Botande Behandling, de hade till och med döp honom till Henry (no-last-name-given). Evra ville inte tänka på de mörka händelserna som hänt, det räckte med minnet av Henry med en kniv dräpt sig med polis. Evra blev så osäker och bestört att Evra var tvungen att halft lägga sig ner på marken och ta itu med känslorna som löpte amok inom Evra.

Evra lyckades till sist skuta tankarna och känslorna åt sidan. Evra reste sig och skakade lätt på huvudet, Evra sade dämpat “Nä, inte jag heller. Men det var inte det jag menar, jag menar BB – Big Bang.”

Valdez var inte superintresserad av Big Bang men otroligt nog välde han tankar, teorier och åsikter över Evra med just temat Big Bang. Vad anbelangar hans åsikter var de kanske inte lika relevanta som tankarna och teorierna.

Evra tänkte på planetens trojan; 2010 TK7, men fick snabbt dåligt samvete när Nike störde sig på ‘måne, trojan eller vad du nu kalla det, jag bryr mig inte.’-saken och bestämde sig för att inte ens ta upp det än en gång.

De fortsatte vidare ut till en större gågata med en mäktig allé på båda sidorna. “Vart är vi påväg?” frågade Nike oroligt eftersom de nu gick ut på en större väg där de var synliga. “Vet du inte det?” sa Evra som om Evra hade sagt det hela dagen. “Det är R-Dagen så det måste gå så som vi har planerat. Vi har inte något utrymme för problem eller annar strul, är det förstått.” Evra såg allvarligt på både Nike och Levitas medans de nickade och sade ja utan att ifrågasätta. Evra slappnade av en aning och sade bittet “Jag vet att kan låta sträng och hård men går något fel kan det kosta livet, så det kommer att vara knivigt.”

Plötsligt stelnade Evra till och sa tomt “nyrots i rort ud dav nä rem snnif ted” Både Nike och Valdez tittade frågande på Evra och sade “Vad var det där om?” Evra vaknade till och sade förvirrat “Jag vet inte, det kändes viktigt på något sätt.”

De fortsatte fram längst en väg som slingrade sig fram både horisontellt och vertikalt vilket skulle ta död på Nike enligt henne, Evra kände också att knäna värkte av ansträngningen men försökte tänka: vi är snart uppe, det är bara några tusen meter kvar.

Några tusen meter senare kunde de skymta den onaturliga parken som låg placerad i Kowloons centrum – typ som Old New York, fast med konstgjorda träd istället för stubbar som stått där i 50 år. Evra hade aldrig gillat parken. Det var något som alltid hade fattats i den parken och det var liv, växter, djur och riktiga träd.

Det kom en maglev-buss som var så proppfull att den nästan stötte till marken. Evra gav gänget en blick och tog skydd bakom en container medans maglev-bussen åkte förbi dem. De fick inte bli sedda oavsett vad, rykten kunde börja sprida sig som ett virus.

När maglev bussen passerat bestämde de sig att det säkraste sättet att ta sig fram var genom kloakerna. Bara fem meter ifrån containern hittade de en brun som de kunde ta sig ner i, även om de var vana med kloaker som inte luktade gott, luktade den här speciellt illa – Evra misstänkte att det var stadens huvudledning som samlade alla kloak gångar till ett för rening.

Evra såg inte bra i mörker men kunde urskilja väggarna med ytterst svagt ljus från gatubrunnarna ovanför. På väggarna fanns det mängder av klotter från olika årtionden, på en vägg stod det ’Тот, кто не верит, не будет предан ничем.’ med en mycket slarvig stil, på en annan stod det ‘Η αποικία του μέλλοντος στην Αμερική’ men båda två gick inte att tyda för Evra, men på en vägg lite längre ner stod det något som Evra direkt kände igen: ‘We zijn samen sterk’, det betydde; Tillsammans är vi starka, på det inhemska språket för staden.

Evra hade aldrig varit bra på språk, inte ens Svenska – men det jobbet brukade Evra överlåta till Valdez, snubben med det stora intellektet.

Det var ingen trevlig miljö nere i kloakerna men vad förväntade Evra sig. Vattnet fanns i nästan i alla kulörer av färg och kändes slemmigt och läbbigt trögflytande.

Ända sedan den gången då Oryps hade varit ett steg ifrån att hitta dem med Stuxnet hade Evra blivit mer försiktig med att ta saker förgivet.

Efter ytterligare ‘några tusen meter’-enheter senare nådde de fram till brunnen de sökte; Park S.

Borgmästaren stod uppe på teaterscenen i Devon parken. I parken hade det samlats runt 20 000 (och en halv av någon anledning) personer för att delta i firandet av ett fulländat år som går tillbaka till noll dagar och därefter återupprepa cykeln.

Borgmästare Pan Bumpbutten hade på sig sin extremt fula, gula frak tillsammans med en gul cylinderhatt.

Evra försökte rensa sina sinnen, Evra behövde uppbåda all kraft som kunde avvaras för att bibehålla masken och samtidigt röra sig på ett naturligt sätt; människan är den svåraste varelsen att efterlikna eftersom människor är så oförutsägbara och olika.

Evra skulle precis ta sig upp från gatubrunnen när någon med kalla händer tog tag i Evra och sade nöjt men känslolöst “Och vad har vi här då?”

Evra fylldes av panik men försökte hålla huvudet klart. Evra tog ett djupt andetag och transformerade sig till Endo – en animatronic som hade blivit Evras polare vid ett tillfälle, han var som en spanare – Evra hoppades på en överraskningsattack.

Evra såg sin chans och vände blicken mot gänget som tog skydd nere i brunnen men tittade snabbt bort för att inte avslöja dem. Evra lyfte diskret tre fingrar och lade tummen tvärs över fingrarna – en symbol som betyder: We zijn samen sterk. Sist gav Evra gänget en lätt nick för att bekräfta att operationen skulle ske enligt planerna för deras del.

Evra vände sig till Niklas som animatronicen hette och försökte imitera rösten till Endo “Ska inte du spana efter syndarna, Niklas?” Evra var inte helt säker på att han köpte det men han började i alla fall tänka efter på saken. Niklas tittade ut över folkmassan som inte stod mer än åtta meter bort men plötsligt gick något upp för honom och han riktade genast blicken åt Evra, “Nä, försök inte. Jag ser att det är du.”

Planen var genomtänkt, vattentät, idiotsäker men just nu tog den en helt ny vändning, dock var det inte kört än, borgmästare Pan Rumpbotten kände inget till om operationen, alla övriga animatronics som inte vaktade ceremonin var ute som spanare och letade efter oss – det finns än ett hopp, tänkte Evra för sig själv som en push för att fortsätta.

Allt fler noterade Evra och Niklas när de gick genom folkmassan utan större framgång med att inte synas, alla lade märke till att Evra (eller Endo-masken) var gripen för något, och om det inte illa nog så skulle även borgmästaren snart lägga märke till det – trots att de var 40 meter ifrån honom.

När Evra kom närmare borgmästaren såg Evra att det stod två animatronics bredvid borgmästaren; en röd som hette Yxof och var känd för att jagat in Frisk – Evra hade fortfarande skuldkänslor över att hon hade offrat sig för att rädda dem. På andra sidan om borgmästaren stod en läskig typ som fick nackhåren att resa sig, han kallades W.D Aster, inte mycket Evra kände till om honom men han inte ofta visade sig offentligt dock enligt ryktena är det han som är ledaren för spanings patrullerna som har i uppdrag att jaga in alla samhällsproblem i Kowloon.

Evra var bara några meter ifrån målet och att bli avslöjad, det var nu eller aldrig, tänkte Evra och kastade sig mot borgmästaren så att han ramlade omkull med en rejäl duns. Evra damp ner på platsen där borgmästaren precis stått och försökte möta 400 000 blickar utan att låta scenskräcken komma över huvudet.

Evra sade högt och tydligt och med en allvarlig röst “Borgmästaren har svikit er!” Folket såg överraskad ut av akten men inte påverkade av yttrandet. Borgmästaren kom upp på fötter och skrek för full hals ursinnigt “FÖR BORT DET DÄR MONSTRET!” Polis, Yxof och W.D Aster kom framrusande mot Evra men när dem istället fick se Endo framför sig tvekade de i ståhejet.

Evra pressade sig till max för att behålla sin mask. Polis blev tillkallade till platsen men hade en omöjlig trängsel bland folket att först ta itu med. “Varför behandlar ni mig som ett monster, jag har inte gjort någon illa!”, sa Evra för full hals mitt ute på torget medans polisen långt bort försökte komma fram till Evra, “Jag försöker bara att hjälpa er att ställa saker och ting till rätta, staten, borgmästaren, polisen, de alla har mörkat sanningen om hur den här staden fungerar.” Evra riktade uppmärksamheten till borgmästaren, “Borgmästare, berätta sanningen om Kowloon!” Borgmästaren såg osäker och minst sagt obekväm ut i situationen, men det var han själv som satt sig i det.

Borgmästaren samlade sig och försökte se oförstående på Evra medans han sa till folket “Jag vet inte vad du pratar om. Ni har väl läst i tidningen, va? Står det något om att jag mörkar?”, borgmästaren såg sig om med en nöjd blick när folket inte hade något som gick att motsäga argumentet, borgmästaren fortsatte “Vad jag däremot vet är att den varelsen är ett fel i vårt system och vi får inte vägledas eller påverkas av fel.” Evra kände hur planen började falla i bitar – folket hade inte det sunda förnuftet att ifrågasätta systemet. De hade inget kritiskt tänkande efter alla år då det inte varit nödvändigt.

Evra tittade bort mot sina vänner, som tur var de uppe på ett av hustaken med full översikt över parken, allt Evra behövde göra var att räcka upp handen för att signalera anfall.

Det fick Evra känna sig säkrare och tog ett utmanande steg åt borgmästaren, “Tro inte på allt du läser”, sade Evra med en uppmärksammad ton, Evra fortsatte “tidningen är ett skämt, en propaganda. Borgmästaren använder sig av e-pressen som verktyg för vinna ert förtroende och det har han gjort i alla de sju åren som jag studerat honom!” Evra såg att folket började att ifrågasätta sig om situationens läge och ifrågasätta systemet i sig – saker och ting började att gå upp för många av folket i parken, Evra skulle just hoppa vidare och låta Nike få föra sin talan som i planen när Evra känner någonting i hjärtat; en kula – en av poliserna hade fått in en träff på Evra. Nike såg det och stelnade till på vägen ner glidande för huset, hon beordrade Valdez att beskutta poliserna och animatronicsen så högt att Evra kunde höra henne; Nike var arg.

Det dröjde inte länge förrän hon kom fram springandes mot Evra i panik. Valdez försökte hålla försvarslinjen men med en mot femtio var svårt och när det bara fortsatte att komma fler förstärkningar var det omöjligt – även för den stora Valdez.

Det finns fortfarande hopp kvar, Evra kunde känna hjärta långsamt började läka. Nike var nästan framme när Valdez uppmanande skrek “Nike, se upp för kulan!” Nike gav inga tecken på att hon hade hört Valdez utan fortsatte bara att springa.

Tiden runt Evra verkade nästan stå still medans Evra skrek och försökte fånga Nikes uppmärksamhet men det gick inte, hon var i en panikartad chock. Evra såg sig hjälplöst omkring och tog därmed beslutet, Evra stålsatte sig och uppbåda all energi som fanns för att förhindra kulan dödade Nike, den fick inte träffa Nike.

Evra hoppade upp överraskande snabbt med ett överflöd av adrenalin pumpandes i hela kroppen, Evra han precis knuffa undan Nike innan kulan borrade sig in i hjärtat och punkterade ena lungan. Evra sjönk ihop på marken och kände en bedövande smärta, Evra var helt slut, Evra kunde inte ens röra på sig men vad gör man inte för kärleken?

Evra kämpade för att lyfta skakande på huvudet för att se Nike. Nike var oskadd men såg tillbaka på Evra med en  chock i ögonen. Evra hade aldrig sett henne så stum och det fick Evra att oroa sig över sig själv.

Nike kravlade sig fram till Evra och höll om Evra, hon sade bittert “Din idiot! Vad tänkte du på!?” Evra försökte att inte anstränga sig men det vad för mycket, “Jag älskar… dig Nike, jag… är kär i d…dig.” Nike så för första gången rådlös ut, det tog någon sekund för henne att processa ner innan verkligheten kom ikapp. Evra kände kraften försvann och dog ut; hjärtat hade stannat och kroppen började att bli hård – på vissa ställen hade den till och med börjat att spricka. Evra kände att slutet var nära, Evra tittade upp mot solen och fick se en glimt av den gula lysande bollen uppe på himlen innan ögonen brändes sönder, Evra tog ett sista andetag och sa “Ta hand om dem, Nike. Lova mig det.”

Nike hann inte ta ett farväl innan Evras kropp började övergå till stoft som spreds ut i luften, ut till friheten. Nike föll en tår och en öronbedövande tystnad lade sig. Evra var död.

Om inte…

 

Femtio år senare

Det är fest och alla är glada. Stor parad med dans till musik och enorma uppvisningar.

Till och med tungviktaren borgmästare P. Cederholm har orkat sig upp på den mobila scenen med sin permobil liknande stol för att hålla ett tal “Kära medborgare. Det är till min stora glädje att få lov att välkomna er alla till den årliga Rättvisedagen!” han gjorde en kort paus för låta folkets exalterade hurrande lägga sig. Han slog en snabb kik på sin agenda han hade framför sig och harklade för fånga folkets uppmärksamhet. Han fortsatte “Men idag är den extra speciell, idag är det 50 år sedan Evra di Angel tillsammans med Nike Zawjéer och Levitas… öh…”, borgmästaren kliade sig på skallen och såg allmänt förvirrad ut medans han osäkert sade “Valdez?” Han skakade på huvudet som om han plötsligt kom att tänka på någon väldigt obekväm händelse.

Han tittade ner på pappret för att orientera sig i texten “Krig är inget onaturligt – det förekommer bland alla djur, såsom kråkor, vargar och hundar med mera, inklusive människan, ända skillnaden är att människan har drivit rivaliteten mellan andra djur och andra människor från att slåss med händerna och simpla stenverktyg till att bruka dödliga vapen och spränga bomber. Vi har ett bra historiskt exempel på Adolf Hitler. Makt korrumperar och krig dödar, tillsammans blir resultatet världskrig, därför finns demokratin – för att förhindra krig. Hitler dog av sin högmodighet för tvåhundraen år sedan, låt oss inte upprepa samma misstag som han gjorde, låt oss vägvisare och följas av våra nya helgon.” Borgmästaren torkade sig i pannan, antagligen för den höga värmeböljan på 40°C.

 

Framför borgmästarens upphöjning på scenen stod två animatronics, Yxof och Nicklas – men de var inte några robotar som skulle ta hand om samhällsproblem, de hade fått påsatt sig en maskeraddräkt som liknade djur. De gjorde teater som djur som kämpade mot varandra som en referens till djurens krig (rivalitet).

Yxof var fortfarande ganska lik med den röda färgen och med en maskeraddräkt som liknade en räv, även om rävar inte går på två ben såg borgmästaren och övriga folket övertygade ut.

Nicklas såg däremot ut som en överdimistionelt stor gul kyckling som inte alls passade Nicklas på något sätt; rörelserna såg onaturliga ut och vid ett tillfälle höll huvudet på att ramla av. Det märktes att borgmästaren inte visste mycket om naturens näringskedja med tanke på att kycklingar äter vegetabiliskt och rävar äter kycklingar, hela.

 

Borgmästaren avslutade med att säga “We zijn samen sterk!” och gjorde en gest mot folket. Nu när borgmästarens bisarrt långa tal äntligen var slut efter alla 12 minuter av livet som man aldrig skuller få tillbaka, så förflöt dagen med fest, underhållning och stora parader där ännu fler robotar var utklädda till olika djur.

Vilken underbar högtid.

 

Ända sedan Evra dog hade Nike spårlöst försvunnit men lämnat kvar ett brev till Valdez som fortfarande är kvar i Kowloon och tjänstgör som försvarsminister, i brevet ville Nike att Valdez skulle fortsätta hålla hjulet “snurrades” som de tillsammans hade börjat med och att “Valdez, jag vill inte komma tillbaka från min smekmånad som ett jagat djur!” avslutade Nike brevet tillsammans med en krumelur som sigill.

 

De hade efter 12 år lyckats möjliggöra deras dröm men det hade inte varit förrän nu – 64 år efter start – som drömmen hade blivit verklig; att kunna leva i frid och harmoni utan något som ständigt jagade dem.

Men hur bra allt än var så var det en sak som för alltid skulle saknas. Valdez tänkte alltid på honom, men Valdez visste att han aldrig skulle få se Evra igen. Valdez fällde en tår men samlade sig snabbt innan han trädde in i rådhuset.

 

Det viktigaste med livet är inte att hitta en mening, det viktigaste är att skapa en mening – vem du är och vad är det du vill? Det enligt min mening är frågan till svaret: livets mening.

 

Det här är ett fiktivt exempel på ett hållbart samhälle som står inför frågor kring etik och moral. I ett samhälle som detta handlar det om sammanhållning och gemenskap – alla måste hjälpa och ställa upp för varandra för samhället ska vara likställda inför individens frågor om: ekonomi, hälsa, status, rättigheter, skyldigheter eller plikter, konsumtion, förhållanden och välbefinnande. Självklart har olika individer olika anpassningar inom områdena så som: jobb, funktionsnedsättningar, erfarenheter, kunskaper, potential och egenskaper. Men ställs lika inför samhället och visas hänsyn till personliga olikheter – oavsett problem eller kompetens.

 

Människan kan inte skydda sig från sig själv utan hjälp.

 

polis:

I detta samhälle finns inga poliser, detta av att folket och staten inte anser polisen som viktig eftersom inga brott begås. Du kan inte ta bort kriminalitet och tro att samhället ska fungera – hur mycke mer säker skulle samhället vara till exempel i fråga om rättegångens tolkning av lag. Samma sak gäller polisen, så låt polisen sköta sitt jobb att skydda samhället.

 

Tack

Jag är tack skyldig alla som delat sin tid att inspirera mig och hjälpt mig möjliggöra denna saga. Jag skulle kunna skriva ett massivt stycke med alla som jag vill tacka men väljer att simpelt och enkelt säga ‘tusen tack!’.

Jag vill speciellt tacka Sysav, Tetra Pak, RESCUED och jobba grönt för ge mig en unik inblick i vilka problem vi har att lösa – jag har gett min syn av lösningar men vi alla har en lång väg till de stora möjligheterna som gör det omöjliga möjligt.

Jag vill även säga ett extra tack till Mattias Pettersson som hjälp mig med årtal och datum, samt Thomas Dietl för astronomin och Fredrick Lee-Ohlsson för origenterandet av stater.

Ett stort tack till mina betaläsare som fått mig djupare grävt upp storyn och rättande av sagan.

Och till sist men inte minst vill jag tacka alla er fantastiska läsare som kämpat sig igenom denna onödigt komplicerade och invecklade (inte utvecklade) historia som tagit mig lång tid och med löjligt mycket ork, blod, frustration och svett för att få ner den med alla problem den bär.

Jag vill även passa på att tacka alla högljudda bilister för hur mycket skit man kan släppa ut i luften och därav skapa bränsle av det, tack antar jag.

Och i frågan om Evras läggning av kön vill jag som författare hålla karaktären könsneutral för låta läsaren själv välja Evras kön. (och om ni tvingar mig säga min syn: maskulin)

 

Jag vill passa på att säga kortfattade saker som kan vara bra att veta: ‘Kyrkan’ i denna sagan är inte någon av dagens religioner utan en alternativ religion i framtiden – det är en mass religion som dagens Kristendom och de andra världsreligionerna räknas in inom. Sagan är alternativt verklighetsbaserad. De flesta personerna som förekommer i sagan ska inte avspeglas som verkliga utan är avbilder ur författarens fantasi, där historiska händelser hänvisas som referens är dessa fullt fiktiva med enstaka undantag för välkända historiska utdrag. Grattis till dig som har läst ut hela sagan, läs gärna om den för mer av den. Grund kopiering beivras.

 

#sustainabledevelopment;  #hållbarutveckling; #

©Erik Borin

©Söderslättsgymnasiet