Det var en gång en väldigt gammal stad, en stad från ingenstans, inget namn, ingen religion, ingen styrelse, bara människor som levde sitt egna liv. Fina skogar, mycket grönt och natur. Många fina träd och parker.

Denna stad var väldigt stor med väldigt många invånare. Trots att det inte fanns någon styrelse i landet visste man mycket om det, man visste hur man skulle jobba, leva och vara bra medmänniskor. Men något de inte visste var att om man fortsatte leva som de gjorde skulle denna stad gå under, avgaser släpps ut hela tiden, sopberg som blev större och fler för varje dag och människor som bara förstörde denna fina stad utan att veta något.

Måndagen den 4/7 – 2000 hände något skräckinjagande, för första gången på flera år får vi besök av ett företag, som sades vara från ett land i Europa, Tyskland.

Alla vuxna skulle ha en föreläsning, ingen visste vem de var och ingen visste om vad de skulle prata om.

“Hej och välkomna till stadens första offentliga föreläsning, vi ska tala om för er att eran stad kommer att gå under om ni fortsätter leva såhär, ni har gjort alldeles för mycket skada, ändrar ni inte på er kommer ni alla att dö.

Ni släpper ut alltför mycket avgaser och sopbergen är oändligt mycket skräp! Ni måste ändra på er med detsamma.”

Föreläsningen varade i ungefär tio min innan alla återvände hem, dörren till salen de satt i öppnades och de började redan märka… det var alldeles för mörkt och klockan var väldigt tidigt, det luktade väldigt mycket och många hade svårt att andas. Föräldrarna gick hem och började tala med barnen. Samtalet gick över till att vi började resonera, hur ska vi göra och vad ska vi göra?

Vi diskuterade i ungefär 30 min innan vi fick ett brev där det stod:

“Alla invånare måste följa denna lista innan eran stad går under”.

Ni måste:

”Sluta släppa ut avgaser, alltså sluta köra bilar, åk kollektivt, köp inte grejer som tillverkas i fabriker”.

Börja återvinna, återanvänd, byt, köp begagnat, laga, på så sätt sparar vi både pengar och resurser.”

Sopbergen måste försvinna.”

Vi kommer imorgon, tisdagen den 5/7 – 2000 samla alla sopberg, försöka återvinna det som går och resten bränna upp, vi vill inte se fler sopberg på gatorna. Lämna detta brev till återvinningscentralen senare!” Alla blev förskräckta, kommer vi verkligen lära oss att ta hand om vår stad, kommer den gå under eller hur blir det?Alla visste att detta skulle ta väldigt lång tid, det var väldigt mycket mer än vad som stod på listan.

Mamma började direkt med att istället för att köpa tvättmedel, diskmedel och sköljmedel gjorde hon eget, hon sorterade all plats i en låda, allt papper i en och all metall i en, hon skulle aldrig använda plastpåsar, hon gav oss istället tygpåsar som vi skulle använda. Hon såg till att onödiga lampor inte var på och hon lät oss inte använda mycket laddare.

Även vi hjälpte mamma med mycket, pappa var väldigt stolt, trots att vi gjorde lite visste vi inte om de skulle funka eller om staden verkligen skulle gå under.

Mamma var väldigt orolig, pappa försökte lugna ner henne men det gick inte så jätte bra.

Pappa bestämde sig för att gå ut till alla grannar och be de att göra sitt bästa han gav de också råd hur de kunde göra.

Dagen efter vaknade vi upp, pappa kollade direkt ut ur fönstret, förvånande nog tog de alla verkligen tag i detta, för första gången vaknade vi inte av bilar som körde runt eller fabriker som låter, utan vi vaknade upp av att företaget från Tyskland knackade på dörren:

“Hej, vi hörde att du gick runt till grannarna och gav de råd, vi skulle tacka er för det!” Sa de till pappa

“Hej, ja det gjorde jag, gjorde det mestadels för att lugna ner min fru, hon blev verkligen förvånad. Hon trodde vi skulle dö”

“Vi tänkte erbjuda er lite pengar som tack” avbröt de pappa.

“Tack men vill inte ha pengar, ge de till kommunen”.

“Hur fick du reda på att vi skulle öppna en kommun, sa de”

“Det visste jag inte sa han, jag svamlade på orden och det var det ända som kom ut, men ska ni öppna en kommun nu då?

“Ja det ska vi, vi tänkte att det var på tiden, sa de och gick därifrån”

Innan pappa kom in i köket gick jag in på mitt rum, han fick inte veta att jag hörde vad de sa. Jag satte mig på sängen och började tänka, plötsligt såg jag ett ljus i fönstret, först blev jag rädd men kollade ändå. Jag såg en liten, väldigt liten flicka, hon hade en rosa klänning. Hon knackade på fönstret. Jag öppnade hon flög in och sa:

“Hej, jag är en älva, jag kände på mig att du inte mår så bra”

“En älva? existerar de verkligen? tänkte jag för mig själv

“Ja det gör jag, sa jag, vi fick reda på att vår stad kommer att gå undan om vi fortsätter leva som vi gör”

“Då kan jag hjälpa dig sa hon, men det kommer ta tid, det kommer inte gå på en natt,inte på två, kanske en vecka, kanske två”

“Skulle du kunna göra det? sa jag”

“Absolut, men gå sov nu, klockan är mycket du behöver vila”

Jag la mig på sängen och somnade med ett ögonblick.

Dagen efter vaknade jag, klockan var ungefär sju på morgonen, av en konstig anledning var jag utvilad, jag tog fram mobilen och kollade på klockan. Jag så att det var söndag, det var ju precis tisdag tänkte jag. Vad har hänt? Jag tänkte att mobilen bara var felinställd.

Jag går upp ur sängen och går till mamma, jag kollar hennes mobil, det stod söndag på den också.

Jag går tillbaka till rummet och ser att älva är tillbaka

“Hej, säger hon”

“Hej, vad har hänt, det var precis tisdag och nu söndag?”

“Ja, du behövde hjälp och jag hjälpte dig, jag sa att det kommer ta ett par dagar, men nu är allt löst. Alla avgaser borta, inga sopberg, staden kommer inte gå under”

“Menar du det? sa jag, men hur gjorde du, det är ju omöjligt”

“Nej det är det inte, du var inte den ända som behövde hjälp, ju fler som behöver hjälp med samma problem är det mer möjligt att fixa det”

“Jag kan inte tro det, sa jag”

“Tack så jätte mycket” sa jag

Älvan försvann utan att säga något, både mamma och pappa frågade om jag hade ställt in mobilen på något annat. Jag sa att allt var under kontroll, de förstod inte vad jag menade, jag förklarade för de, först trodde de inte på mig, men när flera barn sa att det hade hänt med de också trodde de. Pappa var väldigt stolt, han ringde det tyska företaget och bad de att han en till föreläsning, han förklarade för de vad vi hade sagt till de. På föreläsningen skulle jag prata inför alla. I slutet av föreläsningen kom alla fram till mig, de var alla så stolta och glada över att staden inte skulle gå under.

Företaget tar tag i föreläsningen igen och sa:

“Bli inte för belåtna nu, detta kan återvända, de vet vi inte om vi kommer kunna rädda staden. Men från och med nu har ni en kommunen med lagar och regler. Även om staden är räddad måste vi ta hand om den.”

Pappa började känna att något inte stod rätt till, han kände på sig att företaget inte var ett riktigt företag. Männen som höll till föreläsningen gick in i ett annat rum, pappa följde efter de och han hörde de snacka:

“Får någon reda på detta kommer vi att hamna i stor knipa, ingen får reda på att vi inte är ett riktigt företag”.  

Pappa tog upp sin mobil och började filma samtalet, han gick ut till salen igen och la på samtalet i högtalarna. Alla människor blev så besvikna, alla vuxna började skrika på männen och slängde ut de ur deras stad. Nu va de äntligen ute, men pappa kunde ändå inte förstå attr de bara blivit lurade.

“Vi kan inte bli besvikna, jag arrangerar en till föreläsningen imorgon, jag måste ha kommit på något tills dess”. Sa pappa

När vi kom hem gick jag in på rummet, älvan var där.

“Hej”, sa hon

”Hej, säg inte att du också lurade oss”?

”Nej då, jag hörde vad som hände, men de hade rätt att staden skulle gå under om ni inte tog tag i det, men de är inte ett riktigt företag”.

Jag kallade på pappa och berättade för honom och då fick pappa en ide, de hade ju lärt sig att ta hand om staden och då kunde vi öppna en kommun men pappa skulle ta hand om det.

Dagen efter va vi alla redo för föreläsningen och pappa var så glad:

”Hej och välkomna, vi alla är upprörda efter igårs omständigheter men det kom upp att stade verkligen skulle gå under men företaget var inte riktigt, så vi har bestämt oss för att öppna en kommun, men vi alla ska bestämma och alla åsikter ska komma fram”.

Alla blev glada och började klappa, så levde de lyckliga i hela sitt liv.