Det var en gång i ett land östan om sol, västan om måne där tekniken gjorde stora framsteg. Vetenskapsmän var viktiga för personerna i staden. De hade utvecklat ett experiment som ska bli möjligt. En robot som kunde leva och se ut som en vanlig människa. Människorna som bodde där brydde sig inte så mycket om miljön. De var bara glada om de fick leva så struntade de i om de lade allt på en robot.

Prinsessan Alice, hennes familj och tjänare bodde i ett stort slott. Slottstornen var så höga så att om man hade kunnat klättra upp på dem så hade man kunnat smeka molnen. För länge sedan så bestämde vetenskapsmännen att de skulle lägga ett stort blått skynke som ligger på atmosfären. De bytte skynke två gånger per dygn. En ljusblå på dagen och en mörkblå på natten.

Prinsessan Alice berättade ofta för sin mamma hur mycket hon ville se på den riktiga himlen. Men drottningen var tveksam, hon sa bara att det var farligt med solljus.

Några dagar senare så hade roboten blivit till och det fanns planscher och lappar överallt där det stod “Roboten är vid liv!”.

Kungafamiljen ville att roboten skulle hälsa på och bekanta sig med dem. När alice gick bredvid roboten så kände hon sig alltid som en femåring igen för att roboten var så lång. Roboten hade ett ansikte som var väldigt likt ett människoansikte. Till skillnad från människor så hade roboten en blick som alltid var så mystisk.

Roboten hälsade på och prinsessan Alice och roboten blev bra vänner. De fikade och hade allmänt roligt. Alice blev varm och svettig av allt roligt som hon och roboten gjorde. Hon ville bada i deras nybyggda pool som hade blivit klar på morgonen.

Prinsessan Alice rusade in till drottningen och berättade om allt roligt som roboten och hon hade gjort. Drottningen tog av sig sina handskar och lyfte handen mot Alices panna. Hon sa med en lugn röst “Oj, vad du är varm, ska du inte gå och svalka dig i poolen?”. Alice rusade upp till sitt rum och bytte snabbt om till sin nya baddräkt som hon hade fått av kungen. Hon sprang ner för trappan och sprang mot poolen där roboten väntade. Roboten gick mot poolkanten och ville känna på vattnet. Alice skrek på roboten att han inte fick röra vattnet. Alice hoppade sedan i vattnet och simmade runt.  

Roboten blev avundsjuk för att han inte fick bada. Han hoppade i vattnet och varenda vattendroppe i hela poolen blev svart som det svartaste hålet i rymden.

Alice blev rädd och gick direkt upp ur poolen. Hon sa med rädd stämma “Hallå, vart tog du vägen?” Ett svart huvud med lysande röda ögon stack upp över vattenytan. Det var roboten som hade ställt in sig på att förinta. Alice undrade vad problemet var. Roboten sa med en gäll röst “Jag fick ett uppdrag och det ska slutföras, ni får se om tre hela dagar”. Roboten gav sig iväg och Alice rusade in till kungen och berättade allt som hade hänt.

Kungen hade berättat för hela staden och alla blev nervösa. Överallt i tidningar, planscher och busshållplatser stod det “Ny skandal, roboten vill förinta hela planeten!”. Kungen blev rasande och skickade ut alla riddare för att hitta och ta fast roboten. Inget nytt hade hänt med roboten och folket i staden hoppades om roboten hade ändrat tillbaka till den normala inställningen själv.

Dagen efter hade prinsessan Alice och hennes familj planerat en stor bal som skulle ske två dagar senare. Alla stadens invånare var bjudna. Prinsessan Alices släktingar kom dagen innan balen, hon träffade inte dem ofta så hon var förväntansfull. Släktingarna anlände till staden. Prinsessan Alice rusade ut till den stora trappan där hon såg sin kusin Miranda på långt håll. Hon började skrika av lycka och sprang ner från den stora trappan och kramade Miranda. De var så glada över att se varann.  Prinsessan berättade allt för Miranda om roboten, Miranda blev chockad och samtidigt rädd för vad som skulle hända.

Kungen hörde barnröster från ovanvåningen och blev nervös. Han undrade om någon var uppe på ovanvåningen. Prinsessan Alice och Miranda var ute och badade i poolen, trodde han. Han gick med nervösa steg upp för den stora slottstrappan med den stora röda mattan. Sedan gick han genom den långa korridoren där hans medhjälpare kom ut från sitt arbetsrum. Hon höll i två kostymer och sa med pipig röst “Vilken tycker du hade varit bäst till balen, ers majestät?”. Han tyckte att den svarta kavajen med röda detaljer var snyggast. Han hörde viskningar och skratt från Alice rum. Han gick vidare i korridoren och öppnade sedan dörren. Där satt Alice och Miranda med dockor och lekte. Kungen andades ut och klumpen som han hade haft i magen bara försvann.  Han sa med en lugn röst “Ni skrämde mig, jag trodde ni var ute och bada.”. Alice och Miranda började skratta och fortsatte sedan leka med dockorna som Miranda hade tagit med sig. “Jag har något åt er!” sa kungen och gick in i den stora garderoben. Han tog fram två rosa och glittriga lådor med paljetter på. “Här har ni, hoppas att ni gillar dem” sa kungen och gav lådorna till Alice och Miranda. De öppnade lådorna. Deras ögon glittrade av lycka. Det var två stycken rosa glittriga klänningar som de skulle ha till den stora balen. Alice och Miranda blev glada och gav kungen en stor och varm kram.

Morgonen som balen var så städade och förberedde alla.  Det var långa bord med stora kristallfat med mat på. Hela slottet doftade nybakat bröd och kakor. Alla hade på sig lyxiga kavajer och klänningar för flera tusen kronor.             

Folket från olika byar och länder anlände. Kungen och Alice berättade för gästerna allt om roboten och att han hade försvunnit. Alice avslutade varje mening med “Ni ska inte vara rädda!”.

Hela dagen var trevlig tills solen hade gått ner. Det lyste rött från trädgården. Där stod han, roboten med sina röda ögon som det bara skakade ondska om. Alla fick panik och hela balen blev förstörd. Alice gick ner för trappan, ner i gräset  och gick sedan fram till roboten. Hon sa till honom att han inte skulle vara rädd. Roboten sa med en gäll röst “Jag är inte rädd, nu ska det ske!” “Ni fick tre dagar på er att fixa detta bekymmer, men det har ni inte gjort!”. Han flög upp mot atmosfären och drog bort skynket och kastade ut det i rymden. Under den sekunden blev Alice den lyckligaste prinsessan i hela världen, hon fick se himlen som hon alltid hade önskat. Roboten flög ner igen och hade ändrat tillbaka sig till god igen. Alice blev lycklig och började dansa och kramas med roboten. Alla människor på balen började dansa och klappa. Denna kvällen blev den bästa i deras liv!

Jag tänkte på de globalamålen fredliga och inkuderande samhällen för att det är möjligt att i framtiden att vi styrs av tekniken. Under denna period som vi har jobbat med de framtida sagorna och Fairtrade så har jag lärt mig om hur det är för de som jobbar med fairtrade i andra länder. Jag har också lärt mig hur det är att skriva och bearbeta en saga.